En fantastisk dag. Generellt sätt tycker jag om måndagar. Det är tisdagarna som kan känns tunga, om morgnarna. Fast idag hade jag min sista halva semesterdag på förmiddagen. Helt underbart. Jag ska hädanefter alltid ta halvdagssemester. Från maj till augusti-september ha sovmorgon, vilket i mitt fall också betyder badmorgon. Något av det bästa som finns för att jag ska bädda för en bra dag, är någon timmes sovmorgon, en stunds läsande i sängen och sedan ner till bryggan och en kortare eller längre simtur. För övrigt har jag en del att anmärka på mitt boende, men närheten till bad slår det mesta.

Före dagens första simtur hann det café jag skickat mina ansökningshandlingar till, ringa och vilja ha mig på intervju. Så nu har jag inte mindre än två intervjuer på samma vecka. Till ett café på Östermalm kan jag väl tänka mig att passande klädsel är lite konservativt, ordentligt så där. När jag skrivit det här är det alltså dags att ställa sig vid strykbrädan.

Denna dag kom dessutom sommaren tillbaka så bestämt, att det fortfarande var badväder när jag slutade jobbet. Gick raka vägen hem och bytte om till baddräkt och tog ännu en badsväng. Lika sjönt i vattnet som på morgonen och uppfriskande. Efter lite mat, gröt, var det ju dags för ett nytt pass vid datorn. Hade tänkt mig hinna titta efter jobb och påbörja åtminstone en ny ansökan, efter att jag i ett brev till Retoy omtalat mitt intresse att volontära för dem. Hur det nu kom sig, tog det mycket längre tid att skriva en volontärjobbsansökan.

Därför hanns det inget annat med denna dag. Nu återstår bara strykning och fottvagning - man måste ju ha fina fötter på sin anställningsintervju - innan jag får gå och lägga mig.

Sjutton också! Det var ju senast idag jag skulle ha totat ihop den mest fantastiska anledning för den högre chefen att behålla mig. Till jul åtminstone. Jag vet ju att jag har massor att bidra med, både sådant som är i linje med den verksamhet som redan finns, men också annat. Måste bara lista upp mina idéer och sedan göra dem övertalningsbara.

Som tur är börjar jag inte förrän efter lunch imorgon så jag har fortfarande chansen kvar. Fast kanske lika bra att göra det genast. För vem vet hur natten kommer bli. Om till exempel grannen ser på TV hela natten, som vanligt är, och jag vaknar till vart och vart annat reklaminslag.

Ett talesätt finns som säger att turen förföljer den skicklige. Jag funderade på det medan jag kurade under tak på väg till bryggan och fåfängt väntade på att regnet som började när jag gick hemifrån, skulle upphöra. Inga jobb söktes igår. Var det ihållande regnet, och den till och med ökande intensiteten, ett slags straff. Men det är väl ändå att göra sig till ofantligt mycket större än man är. För vad har då alla andra i min närhet gjort för att också straffas på samma sätt? Efter en halvtimme gav jag upp och gick hem igen. Visst kan jag bada medan det regnar, men var ska jag sedan torka mig och byta om? Under det tak framför den port där jag tagit skydd, kändes som en dålig idé. 

Lagade lite mat istället och läste en stund innan jag åkte till ett av årets fyra bokcirkelträffar. Till idag skulle vi ha läst Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Vi kom fram till att boken var lättläst, passande att ha med på resa eller på stranden eftersom det inte skulle göra något om den tappades bort. Boken är populär, en bestseller, men vi kunde inte riktigt begripa varför. Så är vi också en kritisk skara. Mot våra böckers författare vill säga. Mot varandra är vi idel vänlighet. Vi äter god mat, dricker lite vin och pratar böcker. Det är härligt att få huvudet upptaget en stund med något annat än hur mitt liv kommer se ut om mindre än 1 vecka.

Riktigt badväder har denna lördag inte erbjudit. Lite beroende på vilka krav man har. Valde att låta molnens kommande och gående styra mig till en dag framför skärmen istället.

Chansen att nästa fredag sluta ett jobb och ha ett nytt påföljande måndag, kan väl anses som utesluten. Har därför börjat skissa lite på de nya rutiner jag måste skaffa mig för att inte livet ska bli en enda lördag och jag börjar, som ungt folk säger, dygna. Därför gick jag in på Volontärbyråns hemsida och letade efter lämpliga projekt. Till min glädje hittade jag flera möjliga och plockade av dem ut Retoy och Brottsofferjouren.

En helt fantastisk kombination av glädje och lek å ena sidan och allvar och stöd å den andra. Båda ställer krav och uppmuntrar till förkovran, vilket glädjer mig. Minns hur roligt jag tyckte det var att på kvartsfart gå olika högskolekurser. Nu gäller det att skriva ansökningar och med dem vet jag ju hur det är. Trots att jag suttit datorn varm hela dagen, har jag lyckats skjuta det där med brevet framför mig. Som tur är krävs åtminstone ingen CV, till att börja med. Blir det emellertid intervju, kommer man naturligtvis inte undan. Får försöka se det som övning inför jobbintervjuer. Visserligen kommer jag säkert inte heller efter volontärintervjuer som misslyckas, få reda på vad det egentligen beror på. Dock envisas jag med att inbilla mig man ändå måste bli bättre.

Obegripligt nog har jag inte hunnit med att vara inne på Arbetsförmedlingens hemsida eller titta närmare på de mejl från Jobbsafari som ligger i min inkorg. Nackdelen med internet är hur lätt det är att gå från det ena till det andra. Min mamma brukar säga att när hon surfar smälter tiden undan lika fort som glass på ett fat. Mera struktur måste till. Schemalägga vad jag ska göra och vilken prioriteringsordning som måste gälla. Tydligen räcker det inte att flytta alla meddelande från Pinterest till sin egen mapp utan att öppna dem först.

Så van man är att ha ramen av en arbetsplats runt sig. Veta vad som förväntas av en. En ram jag ständigt vill förändra, men är sorgligt vilse utan.  En rejäl utmaning står jag inför, men tröstar mig med att det allmänt anses som att utamaningar är det mest utvecklande man kan vara med om.

Fredag kväll och hågen att sätta sig vid datorn och leta upp jobb att söka, är rasande liten. Som om man som snart arbetslös skulle ha råd att ägna tid till fredagsmys. Nu när man har flera dygn framför sig som kan ägnas helt och fullt till att finslipa CV och putsa på personliga brev, utan att störas av oväsentligheter som att gå till arbetet.

Ändå är det ju så skönt när den där femte dagen i veckan kommer. Jag brukar släntra hem lite långsamt. Titta lite förstrött i skyltfönstren till de butiker jag i rasande takt går förbi de andra fyra dagarna. Kan till och med stanna till lite och närmare studera något. Jag har ju tid, inbillar jag mig.

I själva verket skulle jag förstås halvspringa hem, passera Konsum och köpa billig och lättlagad mat tillräckligt att klara mig på fram till söndag kväll. Sålunda rustad sitta aktiv vid skrivbordet tills jobbannonserna flyter ihop framför ögonen och paus för sömn blir nödvändigt.

Nej, ju närmare katastrofen jag kommer desto saktfärdigare blir jag. Och ju nödvändigare att hålla i plånboken, så länge kännedom om varifrån nästa lön ska komma står skriven i stjärnorna desto mer onödigheter inköps. Trotsbeteende skulle det nog benämnas om det gällt ett barn, men vad kallas det när man snart är 60?

Fast idag har jag kommit på ett sätt att kunna sluta med småköpandet. Inspiration hämtad från när jag slutade röka. Först räkna ut för hur mycket det, säg de senaste sex månaderna, handlats och dela summan med antalet dagar. Den siffran = det belopp jag ska lägga i en burk varje kväll. Pengarna ska sedan gå till någon av de där böckerna av Henrik Fexeus jag länge gått och spanat på; Konsten att få mentala superkrafter och Maktspelet. Läsning jag hoppas kunna påverka min jobbsituation.

När jag var barn fick man noga inpräntat sådant som att eget beröm luktar illa och att sälja sig var det inga fina flickor som gjorde. Att arbeta på samma arbetsplats så länge som möjligt var fint. En som bytte arbete fler än ungefär två gånger i livet kallades hoppjerka och sågs genom misstänksamhetens glasögon. Guldklocka fick man efter lång och trogen tjänst. Jag var själv med mamma i Stadshuset när hon fick sin. Fint som ett Nobelkalas med middag i Blå hallen och dans i Gyllene salen.

Numera gör man bäst och säkrast karriär genom att vara en hejare på att byta arbetsgivare och förhandla med denne någon. Då gäller det minsann att istället för att blygt stamma någonting om att jo lite ditten och datten kan man nog, verkligen ordentligt skryta med hur fantastisk man är och hur dåligt företaget man tänkt sig börja jobba hos skulle klara sig utan ens talanger.

Jag vet ju att hjärnan inte alls dör när man blir gammal. Tvärtom kan man få den att skapa nya synapser mest hela livet. Fast jag är skeptisk. För att skrodera om min person är så väsensskilt att jag känner mig som lögnare, även om jag faktiskt kan det jag säger att jag. För långtidsarbetslösa - eller varför inte redan i skolan - borde lektioner hållas i konsten att som en annan Edvin Adolphson rakryggad och med rejält magstöd kunna tala om att man minsann...

Jag har de livserfarenheter, tidigare arbetsgivare och högskolepoäng jag har. Dock skulle jag vilja kunna presentera dem på ett mer delikat sätt. Skriva ett CV som ett erbjudande det absolut inte kan tackas nej till. Nyss skickade jag iväg en ansökan till ett arbete jag verkligen vill ha, men jag är rädd att jag uppehöll mig för mycket vid nuvarande arbete - visserligen för att visa hur väl jag skulle passa för den tjänst de söker - och för lite vid vad jag i min fantasi tror mig kunna bidra med hos önskad arbetsgivare.

Värst är att man inte som på sina tentor får någon respons, om den inte är positiv. Man har ingen aning om varför ingen ringer och föreslår en intervju.  Ja, nu är det bara att vänta. Och under tiden söka nya jobb förstås. Åtminstone leta efter några lämpliga.

Fast det får anstå till imorgon.

Ska man berätta för sin omgivning att man ska på anställningsintervju eller ska man inte? Det är frågan. Lite noga med vem man berättar det för är det bra att man är. Lite prefunderingar på vilken respons man vill ha och vilken man tror  man kommer att få från den man berättar den stora nyheten för, är det också bra att ha.

För de flesta är ju det där att ha jobb och till och med en pågående karriär, någonting lika självklart som att andas. Något så onaturligt som att ha försatt sig i en motsatt situation, är för dem nästan onaturligt, åtminstone obegripligt. Och ändå är det ju just dem man dvs jag vill imponera på. Visa att här är det minsann inte hopplöst och den riskerade arbetslösheten ingenting att fördjupa sig i, så kortvarig som den i så fall kommer att vara.

Man får se deras brist på erfarenhet från arbetsförmedlingars och socialkontors väntrum som ett handikapp och överse med det. Ty även från dessa kan användbara råd falla. Som att kanske inte vänta till den enligt jobbannonsen sista ansökningsdagen med att mejla in sin CV, utan ringa och fråga om man inte kan komma över med ett par winerbröd och prata en stund. Vågat förstås, men annars inte en så dum tanke. Imorgon ska jag ringa och se om jag kan komma förbi. Trots allt har ju min rådgivare rätt i att det är väldigt långt till nästa onsdag och min s k anställningsintervju.

Eller i övermorgon. Jag måste ju ha en CV färdig att medföra först.

Idag har jag inte gjort ett skvatt för att komma närmare en anställning. Eftermiddagen ägnade jag blott och bart åt att leka med ett barnbarn och hade som vanligt fruktansvärt roligt. Bilder blev det också. Är det taktiskt att i sin ansökan till ett arbete med sociala krav ta med bildbevis på hur man åtminstone kan leka sina barnbarn?

Ofta hittar man inte sina drömjobb utannonserade, men det händer. För någon vecka sedan hittade jag ett som resebloggare. Utan påtagliga bevis på tidigare erfarenhet från dylik verksamhet, är det naturligtvis så gott som omöjligt att få. Fast det hindrade mig förstås inte från att skicka in en ansökan. Som grädde på moset kom jag äntligen till skott med detta offentliga skrivande. Nästa gång är jag beredd.

Här om dagen var det en annan annons, jag blev eld och lågor över. På en daglig verksamhet lite grand som Hudiksvallsteatern fast med fler inriktningar och i något mindre skala. Gick in på deras hemsida och blev helt förälskad. Där informerades också om shower varav en tidsmässigt är alldeles om hörnet. När jag ringde och frågade om det fanns några biljetter kvar, svarade den som tog emot min bokning något i dylika sammanhang så ovanligt som ”Kom en kvart i förväg så får du berätta vem du är”. Omedelbart gjorde jag i huvudet om den meningen till ett erbjudande om en anställningsintervju.

Nu gäller det bara att få ihop det mest fantastiska personliga brev att räcka över, efter att ha gjort det mest fantastiska intryck. Skrivandet har jag börjat spalta upp, samtidigt som jag lite lätt börjat fundera över olika passande kostymeringar. Vad är egentligen klädkoden på en sysselsättningsverksamhet som ägnar sig åt teater, modeshower, filmande…?

12 dagar kvar

Om 12 dagar går min tjänst ut på mitt nuvarande arbete. Min sista lön därifrån utbetalas samma dag, den 26 augusti. Man kan ju tycka att jag för länge sedan skulle börjat söka jobb och pressat alla jag känner och de känner, att dra i sina trådar.

Men så har jag inte gjort. Jag lider av grav prokastrinering. En dålig kombination med den förnekande begåvning som också är en del av min person. Därför sitter jag här nu, panikslagen över hur det ska gå för mig.

Jag är 59 år och har ingen direkt utbildning om än en ganska bred allmänbildning. Men man kan inte söka jobb som kräver socionomexamen för att man läst delar av kurslitteraturen och anser att man skulle passa för tjänsten. Ska arbetslivserfarenhet räknas, ska det vara inom samma gren och hur som helst kommer man inte ifrån de där högskolepoängen man aldrig skaffade sig.

Små kurser här och där har jag gått. I drama och ekofilosofi och samtidshistoria. Inget att stoltsera på min CV. Denna CV som mer än något annat visar upp vad jag har för slags personlighet. Det vill säga en som gärna påbörjar det ena och det andra, men vars mycket svagare gren är att fullfölja och avsluta.

Så blev jag också långtidsarbetslös, med socialbidrag och Fas 1,2 och 3 som följd. Dock genom en otrolig tur, fick jag kontakt med nuvarande arbetsplats och fick chansen att få vara där i nästan två år. En fantastisk tid. Det är tyvärr här jag inte kan stanna längre.

Eller kan jag det? Jag kan väl inte bara ge upp? Tänka att jag nog gjort ett dåligt intryck eftersom ingen föreslagit en riktig tjänst, åtminstone ett vikariat. Stolthet har jag också att brottas med också. Vill helst inte be utan bli ombedd. 12 dagar före slutet kommer dock sådant i andra hand och viljan att kunna själv betala hyra, mat och potatis i första. Ty efter alla år som socialfall, har jag en väldigt stark önskan att den rollen ska vara färdigspelad för min del. Nu får det lov att bli en annan.