Ibland får man lite draghjälp och det kan då behövas. Ondgjorde mig för en vän om gårdagens upplevelse med nya chefen. Efter en stunds gnällande från min sida och ack och ve från hennes, föreslog hon att jag skulle jobba extra, som sjukinhopp på hennes jobb. Toppen! Någonstans att börja min deltidskarriär, med nuvarande jobb som ekonomisk trygghet.

Idag har jag inte hittat några nya spännande jobb att söka. Tjatar på med att fylla i mina uppgifter på alla bemanningsföretag jag hittar. Tror väl inte så mycket mer på resultatet av det arbetet än av att köpa en lott, men det måste ju göras. Alla möjligheter ska prövas. Fast kontakter är förstås det bästa.

Nej, det allra bästa är naturligtvis att senast vårterminen i årskurs nio veta vad man vill och utbilda sig till det. Irra omkring i tillvaron och pröva sig fram var acceptabelt på 70-talet, men nu räknas sådana virrpannor bara som förlorare. Men vet gemene man verkligen vad hen vill lägga ner större delen av sitt liv på, eller står de flesta bara ut?

Ett tag funderade jag allvarligt på att säga upp lägenheten och sälja alla mina saker utom symaskinen. Sätta ut en rikstäckande annons om hemsömmeri, som jag skulle ta betalt för i kost och logi samt en mindre lön. Fri skulle jag vara på så sätt tänkte jag, men hur fri är man ständigt inneboende hos andra?

En släkting en bit bakåt i tiden blev luffare. Vad drev honom till ett sådant valet? Någon dagbok lämnade han tyvärr inte efter sig, vad man vet. Ibland tänker jag på denne okände släkting och hur förhållandevis lite tid som gått sedan luffarna vandrade runt i trasiga skor och bebodde böndernas höskullar och fick varierad kost; ibland generöst tilltagen och ibland snålt. 

Civilisationen har gått framåt, men frågan är om vi har det.

Min förhoppning med dagens anställningsintervju angående ett jobb jag faktiskt haft snart ett år, var att få höjd lön och utvecklande arbetsuppgifter. I ett rum med nedfällda persienner av en chef som stirrade in i sin dator för tillfället utan internetuppkoppling, fick jag veta vad som gällde. Utan att bry sig om vem jag är, vad jag kan, vad jag skulle kunna och vilja bidra med, pekades det på ett kollegieblock där jag ombads skriva ner mina personuppgifter.

Ja, jag har älskat mitt arbete här, men nu är det slut med det. Alla fördelarna är borta. Det inspirerande med variationsrikedomen - att vikariera på olika pass, då och då till och med utanför huset - tas ifrån mig. Istället får jag fotboja fastkedjad i receptionen med arbetsuppgifter jag avskyr. Kompensation i form av löneförhöjning eller ansvar eller arbetstid eller ens tryggheten i en riktig anställning, om än kort, uteblir. 

"Ditt ansvar blir receptionen och att assistera personalen." Vem är då jag? Hur ser han mig, om han ett ögonblick skulle släppa blicken från sin datorskärm? Som en ny kaffebryggare? En automatisk telefonsvarare? En som i sig själv inget värde har? Bara uppgifterna blir gjorda spelar det ingen roll vem som gör de?

Djupt besviken, ledsen och förbannad, lämnade jag det mörklagda rummet, långt mer än tidigare motiverad att hitta ett jobb passande mina behov och önskningar. Något jag kan utvecklas genom eller på sidan av.

Fast visst sa jag ja. Lön får jag trots allt. Om än som en 19-åring. En månad sa jag ja till. Strax före månadens utgång ska vi ha ett uppföljningssamtal och bestämma om fortsättningen. Det ser trots allt ut som om den här bloggen kommer fortsätta.

Kräftkalas på jobbet, med deltagarna. De flesta har jag inte träffat sedan i torsdags. Bara fem dagar, men åh så glada de var att se mig - så glada vi var att se varandra - och så många härliga kramar och glada leenden. Man bara måste älska en sådan arbetsplats.

Nya chefen var där och vi hann skaka hand och mäta oss lite mot varandra. Det känns som att det kommer att gå bra. Han har en öppen blick och nog verkade han ha ett öppet sinnelag också. Dock ville jag inte utmna ödet utan avhöll mig denna gång från att ge min nya chef en kram, vilket jag utsatte den förra med. Jag har då och då funderat på om det var den öppningen som gjorde att han hela tiden hade en misstänksam attityd mot mig.

Fast svårt var det. Just som vi möttes, var det två medarbetare som avtackades och det kramades väldeliga omkring oss. Ja, chefen var den enda som inte omgavs av armar och jag fick ta mig själv i det mentala örat för att kunna behärska mig. Imorgon ska vi ha vårt möte som - om jag inte gör bort mig väldeliga - kommer att resultera i en slags anställning. Då är det bra om inga konstigheter finns mellan oss redan innan.

Jag tror att det här blir bra och inte bara är det rätta att göra. Förutom heltidssegling är nog Aktivitetshuset den enda arbetsplats jag vill jobba på. Smolket i bägaren är bara det där med tiden som jag så hett efterlängtat, den som skulle användas till ett allvarligt försök att starta något eget.

Skriva en liten blogg, kan jag nog hinna ändå. Sy lite kanske också. På helgerna, när seglingarna är över för säsongen. En sak i taget. Först anställningsintervju, jobb och lön. Sedan får jag se. Leta efter äventyr finns det nästan alltid lust, tid och ork för.

Så kom då det där samtalet jag väntat på, förväntat mig, men ändå inte riktigt vågat hoppas på. En intervjuinbokning av nya chefen på gamla jobbet. För så är det ju, att jag hemskt gärna vill ha en tjänst på den plats där jag bara haft en placering. Hur ofta hör man någon säga att hen älskar sitt arbete? Mina föräldrar gjorde det och jag invaggades i tron att jag också så småningom skulle hitta något att tycka lika mycket om. Men tiden gick och jag provade allt möjligt utan att riktigt känna mig hemma. När jag så till slut fem år före pensioneringen gjort det, är det ju självklart att jag försöker bita mig fast.

Men lite tur behöver man också. Flera i personalen har slutat och verksamheten kan inte vänta på att de rätt utbildade och erfarna personerna ska dyka upp från en dag till en annan. I den lilla glipan hoppas jag få smita in. Än är jag emellertid inte i mål. Än har jag nålsögat anställningsintervjun att klara mig igenom. Hittills har jag gjort från uselt till acceptabelt ifrån mig på dessa. Jag får helt enkelt hoppas på att chefen är på osedvanligt bra humör den dagen, så han kan se mellan fingrarna på mina blundrar. Visst skulle jag önska att jag inga gjorde, men om vid inget annat tillfälle, är det här ett sådant då det är bra att vara realist.

För den lön jag inte förhandlat om än och inte ens är säker på att få, har jag redan bokat ännu en helgsegling med Shamrock.

Medan jag på nätet letar efter jobb jag kan eller vill söka, lyssnar jag på gamla sommarprogram. Senast vvar det Per Andersson. Summan av kardemumman var hur hans alltid lika förstående och stöttande föräldrar, ofta sa att "Bara du har roligt, så ska du se att det ordnar sig". Tänkte att även om det lät bra och kanske för honom blivit en sanning, var det ingenting jag kände igen. Men så började jag tänka.

Kanske Per Andersson och hans föräldrar visst kommit en filosofisk sanning på spåren och det bara var jag som inte fattat det. Inte förstått att det är roligt man ska ha, att man inte är en bättre människa för att man lider och trots att man är en nattmänniska går upp tidigt på morgnarna. När man har roligt gör man som bäst ifrån sig. Dock ej som terränglöpare.

Minns en sommar då min pojkvän och jag hyrt en stuga där det fanns gott om bra småvägar att öva på inför Vasaloppet, som jag fått för mig att vi skulle åka. Pojkvännen sprang på bra, medan jag bara skrattade. Något fysisk konstitution med kroppen gör så att den vid skratt viker sig framåt och så gott som omöjliggör en springande rörelse.

Men för övrigt har det jag sytt, skrivit, tillverkat blivit av bättre kvalitet när jag tyckt om det jag gjort. Som mamma var jag naturligtvis att föredra när jag var glad och tyckte att det där med att ha barn var det bästa som hänt mig.

Därför är det så viktigt vilka jobb man/jag söker. Jag måste åtminstone tro att jag kommer att få roligt på jobbet. Lön en gång i månaden räcker inte som motivation. Så måste jag förstås också formulera mina ansökningar. Ansvarsmedveten och plikttrogen och vad de nu vill med bollar och flexibilitet, men störst av allt är att ha roligt och det tror jag på gällande detta jobb, ska jag skriva.

Nu återstår inget annat än att på löpande band skriva de mest extraordinära ansökningshandlingarna till de jobb jag under en tid sparat. Nu kan jag inte längre skylla på att tiden är för knapp beroende på arbete. Men imorgon kväll fram till söndag, skolkar jag från både jobbsök och blogg. Då ska det seglas skuta och inget annat.

Jag vill gärna tro att jag inte är en shoppare utan nästan bara köper det jag verkligen behöver och i förväg tänkt ut och planerat. Kallar mig till och med för "Nödvändighetskonsument". Okynnesshoppare är dess värre närmare sanningen. Jag hade nog, när jag här tidigare skrev om hur jag skulle komma tillrätta med småköpandet, en aning om sakernas tillstånd.

Tyvärr var det värre än jag trodde. Efter en genomgång av kassaboken från november förra året och fram till dags dato, kunde jag sorgligt konstatera att jag högst sex dagar, oftare tre eller till och med noll, klarade av att bara köpa det absolut nödvändiga. Under varje ord som "snacks" och "godis" och "fika ute" gjorde jag röda streck. Kassaboken blev för en som vill kalla sig sparsam och genomtänkt, inte vacker.

Tydligt är att här behövs hårdare tag än att bara spara köpfria dagars pengar i en burk. Med tanke på hur mina köpvanor ser ut - även om snittsumman inte är mer än 30-60 kronor, beroende på hur man räknar - kan man rött på vitt se att jag är en shopoholic och inget annat. Trots att mina inköp oftast är små och många gånger presenter, visar de att här inte föreligger någon som helst planering.

Därför är det sedan igår nya regler som gäller, vilka jag idag på Utö genast bröt genom inköp av fika. 10 dagar i rad ska vara onödighetsköpfria. Då först får en bulle, en bok eller en present i orätt tid inhandlas. Beloppet är inte längre det primära, utan att få ordning på ett missbruksbeteende. De tio dagarna är sedan tänkta att successivt bli fler och fler. Till 30-31 dagar i månaden är väl orimligt, men så få röda streck ska synas, att jag ärligt kan säga att jag är den nödvändighetskonsument jag vill vara.

Som en säck potatis utan potatis. Ungefär så känner jag mig när den här dagen snart är slut. Två anställningsintervjuer på samma dag är åtminstone en för mycket. Sedan iväg till dottern för att hämta sovsäck. Fast där var det bara påfyllning. Flera timmars lek med Simon hann jag, därtill en simtur i Drevviken och sedan middag jag bara behövde sätta mig till bords och ta emot. För omväxlings skull deltog jag inte ens i efterarbetet utan umgicks med min dotter medan hon ammade. Som grädde på moset blev jag hemskjutsad och idag var det faktiskt riktigt skönt att få åka bil.

Första anställningsintervjun var alltså på jobbet. Enhetschefen är ny och hade inte riktigt reda på att jag slutade ofrivilligt och mer än gärna stannade kvar. Fast under helt andra omständigheter, med egna arbetsuppgifter och riktig lön. Vi satt ganska länge. Jag berättade om Forumspel och körmassage och Lappa&Laga och deltid. Det sista vet jag inte riktigt hur hon tog och jag tar heltid om så önskas, men jag skulle hemskt gärna ha kortare arbetstid. Hon skulle "fnula" som hon sa och sedan återkomma med besked. Hon sa inte när, men jag har inget emot lite ledigt. Fortsätta söka andra jobb kommer jag naturligtvis göra ändå.

Den andra intervjun på Unika, blev väl lite som man kan förvänta sig när man bara dyker upp. Visserligen föranmäld, dock ej inbjuden. Chefen hade helt enkelt inte tid mer än att hälsa. Nu gjorde det inte så mycket. Jag hade förstås hoppats att hon skulle blivit betagen av mitt trevliga brev, men om hon blev det höll hon det väldigt hemligt. 

Jag är ändå glad jag åkte dit och var publik på en av deras Onsdagsshower. Lokalen var väl ungefär till hälften fylld av ungdomar från andra enheter. Entusiasmen på och utanför scenen var allt vad man kan önska sig. Från första början ända till slutet av den halvtimmes långa föreställningen applåderades och ropades det entusiastiskt. Man bara måste bli glad. Dit kan man söka sig en grå novemberdag. Ta långlunch och bli på väldigt gott humör.

Det som talar emot att de skulle välja mig som medarbetare, är att jag väl är ungefär dubbelt så gammal som personalen och mormorsgammal till ungdomarna. Jag tycker om att arbeta med unga människor och skulle gärna som coach till dessa ungdomar vara delaktig i att göra deras framtid så ljus som möjligt.

Hur som helst blir man lycklig över att leva i ett land där verksamheter som Unika och Aktivitetshuset finns. Att vi fortfarande anser oss ha råd att stödja och hjälpa de som för tillället har behov av det. Ibland får man en uppfattning om att vi knappt någon välfärd har kvar, men visst har vi det.

Imorgon är det sommarsäsongens sista utflykt. Bara det att få åka på utflykt varje torsdag har känts fantastiskt. De flesta i personalen har haft semester då, men för mig som varit kvar har det verkligen varit roligt, lärorikt, intressant och härligt att som en bonus få åka iväg allihop. Sista utflykten går till Utö, tydligen ett mål med tradition. Pendeltåg, buss och båt. Mycket åkande, men att sitta och skava bredvid varandra på allmänna kommunikationsmedel har sin charm. Man har tid att prata då och stämningen är alltid god.

Gruppchefen vet att det är den sista dagen jag kommer vara där. Fredag är inarbetad tid. Den ska jag använda till att förbereda mig för seglingen och skriva åtminstone en jobbansökan. Jag har bett att få slippa att ha det annars vanliga larmet omkring någons avslut i matsalen med alla samlade, blommor och tack-och-farväl-tal från närmaste chef följt av tacktal från den avtackade. Pinsamheten skulle ju bli än värre om det visar sig att jag är tillbaka om en vecka eller två.

En sak som min kommande terapeut blir tvungen att ta itu med, är mitt behov att trotsa? Vad är det som gör att jag inte bara kan låta oviktiga och löjliga småsaker passera okommenterade? Sålunda hörde jag mig själv berätta om du-reformen och att minsann de flesta svenskar inte upplever sig mera respektfullt behandlade när man titulerar dem "ni" än "du". Detta var efter att min eventuellt blivande arbetsgivare frågat om "ni" det vill säga jag ville ha kaffe och vi i intervjun på det anrika konditoriet kommit till punkten "Mina frågor".

Ack ja! Å andra sidan blev intervjuaren hela tiden avbruten både av kunder i telefon och kunder framför disk och hade väl lite svårt att fokusera specifikt på mitt uttalande om svenska reformer från slutet av 1960-talet. Hon pratade bra, men bruten svenska. Detta visade sig vara en fördel för mig det vill säga att jag pratar svenska. Konditoriet, berättades det för mig, ägs av en familj från Iran och stora delar av personalen talar knapphändig svenska.

Arbetet skulle bara vara halvtid och jag skulle sålunda få tid att utveckla mina andra idéer, drömmar och planer. Jag skulle också kunna arbeta på andra ställen där mer skulle krävas av mig än att jag pratar det språk som talas i det land vi befinner oss. Trots allt pratar vi ju om ett lönearbete, alternativ till socialbidraget jag bestämt mig för att ha tagit emot för sista gången. Och ändå kände jag mig lite ledsen när jag i solen gick tillbaka till det jobb jag snart måste säga adjö till. Av allt jag varit med om, alla livserfarenheter jag har och kunskaper och färdigheter förvärvat, är det bara min svenskhet som är av intresse.

Men säg den sorg som varar för evigt och kanske jag inte alls är arbetslös på måndag. På väg från intervjun, ringde enhetschefen från nuvarande jobb och bestämde tid för samtal med mig till imorgon förmiddag. Då blir det alltså två intervjuer imorgon. Hur än resultatet blir av dem, känns det bra att boka intervjuerna. Övning ger dessutom färdighet. Tur var det ju också att jag på intervjun till det arbete jag är minst intresserad av, upptäckte vad som kan hända om jag inte är beredd och har språklådan ordentligt kopplad.

Retoy har inte hört av sig än och till Brottsofferjouren har jag skamligt nog ännu ej mejlat. Jag var bara tvungen att ta en simtur när jag kom hem från jobbet och äta lite och titta efter jobb och blogga. Imorgon ska jag efter intervju -  arbete - intervju, på eftermiddagen leka med Simon, men på torsdag kanske eller på fredag, innan jag ger mig ut på ännu en segelhelg.