12 dagar kvar

Om 12 dagar går min tjänst ut på mitt nuvarande arbete. Min sista lön därifrån utbetalas samma dag, den 26 augusti. Man kan ju tycka att jag för länge sedan skulle börjat söka jobb och pressat alla jag känner och de känner, att dra i sina trådar.

Men så har jag inte gjort. Jag lider av grav prokastrinering. En dålig kombination med den förnekande begåvning som också är en del av min person. Därför sitter jag här nu, panikslagen över hur det ska gå för mig.

Jag är 59 år och har ingen direkt utbildning om än en ganska bred allmänbildning. Men man kan inte söka jobb som kräver socionomexamen för att man läst delar av kurslitteraturen och anser att man skulle passa för tjänsten. Ska arbetslivserfarenhet räknas, ska det vara inom samma gren och hur som helst kommer man inte ifrån de där högskolepoängen man aldrig skaffade sig.

Små kurser här och där har jag gått. I drama och ekofilosofi och samtidshistoria. Inget att stoltsera på min CV. Denna CV som mer än något annat visar upp vad jag har för slags personlighet. Det vill säga en som gärna påbörjar det ena och det andra, men vars mycket svagare gren är att fullfölja och avsluta.

Så blev jag också långtidsarbetslös, med socialbidrag och Fas 1,2 och 3 som följd. Dock genom en otrolig tur, fick jag kontakt med nuvarande arbetsplats och fick chansen att få vara där i nästan två år. En fantastisk tid. Det är tyvärr här jag inte kan stanna längre.

Eller kan jag det? Jag kan väl inte bara ge upp? Tänka att jag nog gjort ett dåligt intryck eftersom ingen föreslagit en riktig tjänst, åtminstone ett vikariat. Stolthet har jag också att brottas med också. Vill helst inte be utan bli ombedd. 12 dagar före slutet kommer dock sådant i andra hand och viljan att kunna själv betala hyra, mat och potatis i första. Ty efter alla år som socialfall, har jag en väldigt stark önskan att den rollen ska vara färdigspelad för min del. Nu får det lov att bli en annan.