Kräftkalas på jobbet, med deltagarna. De flesta har jag inte träffat sedan i torsdags. Bara fem dagar, men åh så glada de var att se mig - så glada vi var att se varandra - och så många härliga kramar och glada leenden. Man bara måste älska en sådan arbetsplats.

Nya chefen var där och vi hann skaka hand och mäta oss lite mot varandra. Det känns som att det kommer att gå bra. Han har en öppen blick och nog verkade han ha ett öppet sinnelag också. Dock ville jag inte utmna ödet utan avhöll mig denna gång från att ge min nya chef en kram, vilket jag utsatte den förra med. Jag har då och då funderat på om det var den öppningen som gjorde att han hela tiden hade en misstänksam attityd mot mig.

Fast svårt var det. Just som vi möttes, var det två medarbetare som avtackades och det kramades väldeliga omkring oss. Ja, chefen var den enda som inte omgavs av armar och jag fick ta mig själv i det mentala örat för att kunna behärska mig. Imorgon ska vi ha vårt möte som - om jag inte gör bort mig väldeliga - kommer att resultera i en slags anställning. Då är det bra om inga konstigheter finns mellan oss redan innan.

Jag tror att det här blir bra och inte bara är det rätta att göra. Förutom heltidssegling är nog Aktivitetshuset den enda arbetsplats jag vill jobba på. Smolket i bägaren är bara det där med tiden som jag så hett efterlängtat, den som skulle användas till ett allvarligt försök att starta något eget.

Skriva en liten blogg, kan jag nog hinna ändå. Sy lite kanske också. På helgerna, när seglingarna är över för säsongen. En sak i taget. Först anställningsintervju, jobb och lön. Sedan får jag se. Leta efter äventyr finns det nästan alltid lust, tid och ork för.

Så kom då det där samtalet jag väntat på, förväntat mig, men ändå inte riktigt vågat hoppas på. En intervjuinbokning av nya chefen på gamla jobbet. För så är det ju, att jag hemskt gärna vill ha en tjänst på den plats där jag bara haft en placering. Hur ofta hör man någon säga att hen älskar sitt arbete? Mina föräldrar gjorde det och jag invaggades i tron att jag också så småningom skulle hitta något att tycka lika mycket om. Men tiden gick och jag provade allt möjligt utan att riktigt känna mig hemma. När jag så till slut fem år före pensioneringen gjort det, är det ju självklart att jag försöker bita mig fast.

Men lite tur behöver man också. Flera i personalen har slutat och verksamheten kan inte vänta på att de rätt utbildade och erfarna personerna ska dyka upp från en dag till en annan. I den lilla glipan hoppas jag få smita in. Än är jag emellertid inte i mål. Än har jag nålsögat anställningsintervjun att klara mig igenom. Hittills har jag gjort från uselt till acceptabelt ifrån mig på dessa. Jag får helt enkelt hoppas på att chefen är på osedvanligt bra humör den dagen, så han kan se mellan fingrarna på mina blundrar. Visst skulle jag önska att jag inga gjorde, men om vid inget annat tillfälle, är det här ett sådant då det är bra att vara realist.

För den lön jag inte förhandlat om än och inte ens är säker på att få, har jag redan bokat ännu en helgsegling med Shamrock.

Medan jag på nätet letar efter jobb jag kan eller vill söka, lyssnar jag på gamla sommarprogram. Senast vvar det Per Andersson. Summan av kardemumman var hur hans alltid lika förstående och stöttande föräldrar, ofta sa att "Bara du har roligt, så ska du se att det ordnar sig". Tänkte att även om det lät bra och kanske för honom blivit en sanning, var det ingenting jag kände igen. Men så började jag tänka.

Kanske Per Andersson och hans föräldrar visst kommit en filosofisk sanning på spåren och det bara var jag som inte fattat det. Inte förstått att det är roligt man ska ha, att man inte är en bättre människa för att man lider och trots att man är en nattmänniska går upp tidigt på morgnarna. När man har roligt gör man som bäst ifrån sig. Dock ej som terränglöpare.

Minns en sommar då min pojkvän och jag hyrt en stuga där det fanns gott om bra småvägar att öva på inför Vasaloppet, som jag fått för mig att vi skulle åka. Pojkvännen sprang på bra, medan jag bara skrattade. Något fysisk konstitution med kroppen gör så att den vid skratt viker sig framåt och så gott som omöjliggör en springande rörelse.

Men för övrigt har det jag sytt, skrivit, tillverkat blivit av bättre kvalitet när jag tyckt om det jag gjort. Som mamma var jag naturligtvis att föredra när jag var glad och tyckte att det där med att ha barn var det bästa som hänt mig.

Därför är det så viktigt vilka jobb man/jag söker. Jag måste åtminstone tro att jag kommer att få roligt på jobbet. Lön en gång i månaden räcker inte som motivation. Så måste jag förstås också formulera mina ansökningar. Ansvarsmedveten och plikttrogen och vad de nu vill med bollar och flexibilitet, men störst av allt är att ha roligt och det tror jag på gällande detta jobb, ska jag skriva.

Som en säck potatis utan potatis. Ungefär så känner jag mig när den här dagen snart är slut. Två anställningsintervjuer på samma dag är åtminstone en för mycket. Sedan iväg till dottern för att hämta sovsäck. Fast där var det bara påfyllning. Flera timmars lek med Simon hann jag, därtill en simtur i Drevviken och sedan middag jag bara behövde sätta mig till bords och ta emot. För omväxlings skull deltog jag inte ens i efterarbetet utan umgicks med min dotter medan hon ammade. Som grädde på moset blev jag hemskjutsad och idag var det faktiskt riktigt skönt att få åka bil.

Första anställningsintervjun var alltså på jobbet. Enhetschefen är ny och hade inte riktigt reda på att jag slutade ofrivilligt och mer än gärna stannade kvar. Fast under helt andra omständigheter, med egna arbetsuppgifter och riktig lön. Vi satt ganska länge. Jag berättade om Forumspel och körmassage och Lappa&Laga och deltid. Det sista vet jag inte riktigt hur hon tog och jag tar heltid om så önskas, men jag skulle hemskt gärna ha kortare arbetstid. Hon skulle "fnula" som hon sa och sedan återkomma med besked. Hon sa inte när, men jag har inget emot lite ledigt. Fortsätta söka andra jobb kommer jag naturligtvis göra ändå.

Den andra intervjun på Unika, blev väl lite som man kan förvänta sig när man bara dyker upp. Visserligen föranmäld, dock ej inbjuden. Chefen hade helt enkelt inte tid mer än att hälsa. Nu gjorde det inte så mycket. Jag hade förstås hoppats att hon skulle blivit betagen av mitt trevliga brev, men om hon blev det höll hon det väldigt hemligt. 

Jag är ändå glad jag åkte dit och var publik på en av deras Onsdagsshower. Lokalen var väl ungefär till hälften fylld av ungdomar från andra enheter. Entusiasmen på och utanför scenen var allt vad man kan önska sig. Från första början ända till slutet av den halvtimmes långa föreställningen applåderades och ropades det entusiastiskt. Man bara måste bli glad. Dit kan man söka sig en grå novemberdag. Ta långlunch och bli på väldigt gott humör.

Det som talar emot att de skulle välja mig som medarbetare, är att jag väl är ungefär dubbelt så gammal som personalen och mormorsgammal till ungdomarna. Jag tycker om att arbeta med unga människor och skulle gärna som coach till dessa ungdomar vara delaktig i att göra deras framtid så ljus som möjligt.

Hur som helst blir man lycklig över att leva i ett land där verksamheter som Unika och Aktivitetshuset finns. Att vi fortfarande anser oss ha råd att stödja och hjälpa de som för tillället har behov av det. Ibland får man en uppfattning om att vi knappt någon välfärd har kvar, men visst har vi det.

Imorgon är det sommarsäsongens sista utflykt. Bara det att få åka på utflykt varje torsdag har känts fantastiskt. De flesta i personalen har haft semester då, men för mig som varit kvar har det verkligen varit roligt, lärorikt, intressant och härligt att som en bonus få åka iväg allihop. Sista utflykten går till Utö, tydligen ett mål med tradition. Pendeltåg, buss och båt. Mycket åkande, men att sitta och skava bredvid varandra på allmänna kommunikationsmedel har sin charm. Man har tid att prata då och stämningen är alltid god.

Gruppchefen vet att det är den sista dagen jag kommer vara där. Fredag är inarbetad tid. Den ska jag använda till att förbereda mig för seglingen och skriva åtminstone en jobbansökan. Jag har bett att få slippa att ha det annars vanliga larmet omkring någons avslut i matsalen med alla samlade, blommor och tack-och-farväl-tal från närmaste chef följt av tacktal från den avtackade. Pinsamheten skulle ju bli än värre om det visar sig att jag är tillbaka om en vecka eller två.

En sak som min kommande terapeut blir tvungen att ta itu med, är mitt behov att trotsa? Vad är det som gör att jag inte bara kan låta oviktiga och löjliga småsaker passera okommenterade? Sålunda hörde jag mig själv berätta om du-reformen och att minsann de flesta svenskar inte upplever sig mera respektfullt behandlade när man titulerar dem "ni" än "du". Detta var efter att min eventuellt blivande arbetsgivare frågat om "ni" det vill säga jag ville ha kaffe och vi i intervjun på det anrika konditoriet kommit till punkten "Mina frågor".

Ack ja! Å andra sidan blev intervjuaren hela tiden avbruten både av kunder i telefon och kunder framför disk och hade väl lite svårt att fokusera specifikt på mitt uttalande om svenska reformer från slutet av 1960-talet. Hon pratade bra, men bruten svenska. Detta visade sig vara en fördel för mig det vill säga att jag pratar svenska. Konditoriet, berättades det för mig, ägs av en familj från Iran och stora delar av personalen talar knapphändig svenska.

Arbetet skulle bara vara halvtid och jag skulle sålunda få tid att utveckla mina andra idéer, drömmar och planer. Jag skulle också kunna arbeta på andra ställen där mer skulle krävas av mig än att jag pratar det språk som talas i det land vi befinner oss. Trots allt pratar vi ju om ett lönearbete, alternativ till socialbidraget jag bestämt mig för att ha tagit emot för sista gången. Och ändå kände jag mig lite ledsen när jag i solen gick tillbaka till det jobb jag snart måste säga adjö till. Av allt jag varit med om, alla livserfarenheter jag har och kunskaper och färdigheter förvärvat, är det bara min svenskhet som är av intresse.

Men säg den sorg som varar för evigt och kanske jag inte alls är arbetslös på måndag. På väg från intervjun, ringde enhetschefen från nuvarande jobb och bestämde tid för samtal med mig till imorgon förmiddag. Då blir det alltså två intervjuer imorgon. Hur än resultatet blir av dem, känns det bra att boka intervjuerna. Övning ger dessutom färdighet. Tur var det ju också att jag på intervjun till det arbete jag är minst intresserad av, upptäckte vad som kan hända om jag inte är beredd och har språklådan ordentligt kopplad.

Retoy har inte hört av sig än och till Brottsofferjouren har jag skamligt nog ännu ej mejlat. Jag var bara tvungen att ta en simtur när jag kom hem från jobbet och äta lite och titta efter jobb och blogga. Imorgon ska jag efter intervju -  arbete - intervju, på eftermiddagen leka med Simon, men på torsdag kanske eller på fredag, innan jag ger mig ut på ännu en segelhelg.

Sjutton också! Det var ju senast idag jag skulle ha totat ihop den mest fantastiska anledning för den högre chefen att behålla mig. Till jul åtminstone. Jag vet ju att jag har massor att bidra med, både sådant som är i linje med den verksamhet som redan finns, men också annat. Måste bara lista upp mina idéer och sedan göra dem övertalningsbara.

Som tur är börjar jag inte förrän efter lunch imorgon så jag har fortfarande chansen kvar. Fast kanske lika bra att göra det genast. För vem vet hur natten kommer bli. Om till exempel grannen ser på TV hela natten, som vanligt är, och jag vaknar till vart och vart annat reklaminslag.

Ett talesätt finns som säger att turen förföljer den skicklige. Jag funderade på det medan jag kurade under tak på väg till bryggan och fåfängt väntade på att regnet som började när jag gick hemifrån, skulle upphöra. Inga jobb söktes igår. Var det ihållande regnet, och den till och med ökande intensiteten, ett slags straff. Men det är väl ändå att göra sig till ofantligt mycket större än man är. För vad har då alla andra i min närhet gjort för att också straffas på samma sätt? Efter en halvtimme gav jag upp och gick hem igen. Visst kan jag bada medan det regnar, men var ska jag sedan torka mig och byta om? Under det tak framför den port där jag tagit skydd, kändes som en dålig idé. 

Lagade lite mat istället och läste en stund innan jag åkte till ett av årets fyra bokcirkelträffar. Till idag skulle vi ha läst Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Vi kom fram till att boken var lättläst, passande att ha med på resa eller på stranden eftersom det inte skulle göra något om den tappades bort. Boken är populär, en bestseller, men vi kunde inte riktigt begripa varför. Så är vi också en kritisk skara. Mot våra böckers författare vill säga. Mot varandra är vi idel vänlighet. Vi äter god mat, dricker lite vin och pratar böcker. Det är härligt att få huvudet upptaget en stund med något annat än hur mitt liv kommer se ut om mindre än 1 vecka.

Riktigt badväder har denna lördag inte erbjudit. Lite beroende på vilka krav man har. Valde att låta molnens kommande och gående styra mig till en dag framför skärmen istället.

Chansen att nästa fredag sluta ett jobb och ha ett nytt påföljande måndag, kan väl anses som utesluten. Har därför börjat skissa lite på de nya rutiner jag måste skaffa mig för att inte livet ska bli en enda lördag och jag börjar, som ungt folk säger, dygna. Därför gick jag in på Volontärbyråns hemsida och letade efter lämpliga projekt. Till min glädje hittade jag flera möjliga och plockade av dem ut Retoy och Brottsofferjouren.

En helt fantastisk kombination av glädje och lek å ena sidan och allvar och stöd å den andra. Båda ställer krav och uppmuntrar till förkovran, vilket glädjer mig. Minns hur roligt jag tyckte det var att på kvartsfart gå olika högskolekurser. Nu gäller det att skriva ansökningar och med dem vet jag ju hur det är. Trots att jag suttit datorn varm hela dagen, har jag lyckats skjuta det där med brevet framför mig. Som tur är krävs åtminstone ingen CV, till att börja med. Blir det emellertid intervju, kommer man naturligtvis inte undan. Får försöka se det som övning inför jobbintervjuer. Visserligen kommer jag säkert inte heller efter volontärintervjuer som misslyckas, få reda på vad det egentligen beror på. Dock envisas jag med att inbilla mig man ändå måste bli bättre.

Obegripligt nog har jag inte hunnit med att vara inne på Arbetsförmedlingens hemsida eller titta närmare på de mejl från Jobbsafari som ligger i min inkorg. Nackdelen med internet är hur lätt det är att gå från det ena till det andra. Min mamma brukar säga att när hon surfar smälter tiden undan lika fort som glass på ett fat. Mera struktur måste till. Schemalägga vad jag ska göra och vilken prioriteringsordning som måste gälla. Tydligen räcker det inte att flytta alla meddelande från Pinterest till sin egen mapp utan att öppna dem först.

Så van man är att ha ramen av en arbetsplats runt sig. Veta vad som förväntas av en. En ram jag ständigt vill förändra, men är sorgligt vilse utan.  En rejäl utmaning står jag inför, men tröstar mig med att det allmänt anses som att utamaningar är det mest utvecklande man kan vara med om.

Ska man berätta för sin omgivning att man ska på anställningsintervju eller ska man inte? Det är frågan. Lite noga med vem man berättar det för är det bra att man är. Lite prefunderingar på vilken respons man vill ha och vilken man tror  man kommer att få från den man berättar den stora nyheten för, är det också bra att ha.

För de flesta är ju det där att ha jobb och till och med en pågående karriär, någonting lika självklart som att andas. Något så onaturligt som att ha försatt sig i en motsatt situation, är för dem nästan onaturligt, åtminstone obegripligt. Och ändå är det ju just dem man dvs jag vill imponera på. Visa att här är det minsann inte hopplöst och den riskerade arbetslösheten ingenting att fördjupa sig i, så kortvarig som den i så fall kommer att vara.

Man får se deras brist på erfarenhet från arbetsförmedlingars och socialkontors väntrum som ett handikapp och överse med det. Ty även från dessa kan användbara råd falla. Som att kanske inte vänta till den enligt jobbannonsen sista ansökningsdagen med att mejla in sin CV, utan ringa och fråga om man inte kan komma över med ett par winerbröd och prata en stund. Vågat förstås, men annars inte en så dum tanke. Imorgon ska jag ringa och se om jag kan komma förbi. Trots allt har ju min rådgivare rätt i att det är väldigt långt till nästa onsdag och min s k anställningsintervju.

Eller i övermorgon. Jag måste ju ha en CV färdig att medföra först.

Idag har jag inte gjort ett skvatt för att komma närmare en anställning. Eftermiddagen ägnade jag blott och bart åt att leka med ett barnbarn och hade som vanligt fruktansvärt roligt. Bilder blev det också. Är det taktiskt att i sin ansökan till ett arbete med sociala krav ta med bildbevis på hur man åtminstone kan leka sina barnbarn?