Ibland får man lite draghjälp och det kan då behövas. Ondgjorde mig för en vän om gårdagens upplevelse med nya chefen. Efter en stunds gnällande från min sida och ack och ve från hennes, föreslog hon att jag skulle jobba extra, som sjukinhopp på hennes jobb. Toppen! Någonstans att börja min deltidskarriär, med nuvarande jobb som ekonomisk trygghet.

Idag har jag inte hittat några nya spännande jobb att söka. Tjatar på med att fylla i mina uppgifter på alla bemanningsföretag jag hittar. Tror väl inte så mycket mer på resultatet av det arbetet än av att köpa en lott, men det måste ju göras. Alla möjligheter ska prövas. Fast kontakter är förstås det bästa.

Nej, det allra bästa är naturligtvis att senast vårterminen i årskurs nio veta vad man vill och utbilda sig till det. Irra omkring i tillvaron och pröva sig fram var acceptabelt på 70-talet, men nu räknas sådana virrpannor bara som förlorare. Men vet gemene man verkligen vad hen vill lägga ner större delen av sitt liv på, eller står de flesta bara ut?

Ett tag funderade jag allvarligt på att säga upp lägenheten och sälja alla mina saker utom symaskinen. Sätta ut en rikstäckande annons om hemsömmeri, som jag skulle ta betalt för i kost och logi samt en mindre lön. Fri skulle jag vara på så sätt tänkte jag, men hur fri är man ständigt inneboende hos andra?

En släkting en bit bakåt i tiden blev luffare. Vad drev honom till ett sådant valet? Någon dagbok lämnade han tyvärr inte efter sig, vad man vet. Ibland tänker jag på denne okände släkting och hur förhållandevis lite tid som gått sedan luffarna vandrade runt i trasiga skor och bebodde böndernas höskullar och fick varierad kost; ibland generöst tilltagen och ibland snålt. 

Civilisationen har gått framåt, men frågan är om vi har det.

Min förhoppning med dagens anställningsintervju angående ett jobb jag faktiskt haft snart ett år, var att få höjd lön och utvecklande arbetsuppgifter. I ett rum med nedfällda persienner av en chef som stirrade in i sin dator för tillfället utan internetuppkoppling, fick jag veta vad som gällde. Utan att bry sig om vem jag är, vad jag kan, vad jag skulle kunna och vilja bidra med, pekades det på ett kollegieblock där jag ombads skriva ner mina personuppgifter.

Ja, jag har älskat mitt arbete här, men nu är det slut med det. Alla fördelarna är borta. Det inspirerande med variationsrikedomen - att vikariera på olika pass, då och då till och med utanför huset - tas ifrån mig. Istället får jag fotboja fastkedjad i receptionen med arbetsuppgifter jag avskyr. Kompensation i form av löneförhöjning eller ansvar eller arbetstid eller ens tryggheten i en riktig anställning, om än kort, uteblir. 

"Ditt ansvar blir receptionen och att assistera personalen." Vem är då jag? Hur ser han mig, om han ett ögonblick skulle släppa blicken från sin datorskärm? Som en ny kaffebryggare? En automatisk telefonsvarare? En som i sig själv inget värde har? Bara uppgifterna blir gjorda spelar det ingen roll vem som gör de?

Djupt besviken, ledsen och förbannad, lämnade jag det mörklagda rummet, långt mer än tidigare motiverad att hitta ett jobb passande mina behov och önskningar. Något jag kan utvecklas genom eller på sidan av.

Fast visst sa jag ja. Lön får jag trots allt. Om än som en 19-åring. En månad sa jag ja till. Strax före månadens utgång ska vi ha ett uppföljningssamtal och bestämma om fortsättningen. Det ser trots allt ut som om den här bloggen kommer fortsätta.

Nu återstår inget annat än att på löpande band skriva de mest extraordinära ansökningshandlingarna till de jobb jag under en tid sparat. Nu kan jag inte längre skylla på att tiden är för knapp beroende på arbete. Men imorgon kväll fram till söndag, skolkar jag från både jobbsök och blogg. Då ska det seglas skuta och inget annat.

Jag vill gärna tro att jag inte är en shoppare utan nästan bara köper det jag verkligen behöver och i förväg tänkt ut och planerat. Kallar mig till och med för "Nödvändighetskonsument". Okynnesshoppare är dess värre närmare sanningen. Jag hade nog, när jag här tidigare skrev om hur jag skulle komma tillrätta med småköpandet, en aning om sakernas tillstånd.

Tyvärr var det värre än jag trodde. Efter en genomgång av kassaboken från november förra året och fram till dags dato, kunde jag sorgligt konstatera att jag högst sex dagar, oftare tre eller till och med noll, klarade av att bara köpa det absolut nödvändiga. Under varje ord som "snacks" och "godis" och "fika ute" gjorde jag röda streck. Kassaboken blev för en som vill kalla sig sparsam och genomtänkt, inte vacker.

Tydligt är att här behövs hårdare tag än att bara spara köpfria dagars pengar i en burk. Med tanke på hur mina köpvanor ser ut - även om snittsumman inte är mer än 30-60 kronor, beroende på hur man räknar - kan man rött på vitt se att jag är en shopoholic och inget annat. Trots att mina inköp oftast är små och många gånger presenter, visar de att här inte föreligger någon som helst planering.

Därför är det sedan igår nya regler som gäller, vilka jag idag på Utö genast bröt genom inköp av fika. 10 dagar i rad ska vara onödighetsköpfria. Då först får en bulle, en bok eller en present i orätt tid inhandlas. Beloppet är inte längre det primära, utan att få ordning på ett missbruksbeteende. De tio dagarna är sedan tänkta att successivt bli fler och fler. Till 30-31 dagar i månaden är väl orimligt, men så få röda streck ska synas, att jag ärligt kan säga att jag är den nödvändighetskonsument jag vill vara.

En fantastisk dag. Generellt sätt tycker jag om måndagar. Det är tisdagarna som kan känns tunga, om morgnarna. Fast idag hade jag min sista halva semesterdag på förmiddagen. Helt underbart. Jag ska hädanefter alltid ta halvdagssemester. Från maj till augusti-september ha sovmorgon, vilket i mitt fall också betyder badmorgon. Något av det bästa som finns för att jag ska bädda för en bra dag, är någon timmes sovmorgon, en stunds läsande i sängen och sedan ner till bryggan och en kortare eller längre simtur. För övrigt har jag en del att anmärka på mitt boende, men närheten till bad slår det mesta.

Före dagens första simtur hann det café jag skickat mina ansökningshandlingar till, ringa och vilja ha mig på intervju. Så nu har jag inte mindre än två intervjuer på samma vecka. Till ett café på Östermalm kan jag väl tänka mig att passande klädsel är lite konservativt, ordentligt så där. När jag skrivit det här är det alltså dags att ställa sig vid strykbrädan.

Denna dag kom dessutom sommaren tillbaka så bestämt, att det fortfarande var badväder när jag slutade jobbet. Gick raka vägen hem och bytte om till baddräkt och tog ännu en badsväng. Lika sjönt i vattnet som på morgonen och uppfriskande. Efter lite mat, gröt, var det ju dags för ett nytt pass vid datorn. Hade tänkt mig hinna titta efter jobb och påbörja åtminstone en ny ansökan, efter att jag i ett brev till Retoy omtalat mitt intresse att volontära för dem. Hur det nu kom sig, tog det mycket längre tid att skriva en volontärjobbsansökan.

Därför hanns det inget annat med denna dag. Nu återstår bara strykning och fottvagning - man måste ju ha fina fötter på sin anställningsintervju - innan jag får gå och lägga mig.

Fredag kväll och hågen att sätta sig vid datorn och leta upp jobb att söka, är rasande liten. Som om man som snart arbetslös skulle ha råd att ägna tid till fredagsmys. Nu när man har flera dygn framför sig som kan ägnas helt och fullt till att finslipa CV och putsa på personliga brev, utan att störas av oväsentligheter som att gå till arbetet.

Ändå är det ju så skönt när den där femte dagen i veckan kommer. Jag brukar släntra hem lite långsamt. Titta lite förstrött i skyltfönstren till de butiker jag i rasande takt går förbi de andra fyra dagarna. Kan till och med stanna till lite och närmare studera något. Jag har ju tid, inbillar jag mig.

I själva verket skulle jag förstås halvspringa hem, passera Konsum och köpa billig och lättlagad mat tillräckligt att klara mig på fram till söndag kväll. Sålunda rustad sitta aktiv vid skrivbordet tills jobbannonserna flyter ihop framför ögonen och paus för sömn blir nödvändigt.

Nej, ju närmare katastrofen jag kommer desto saktfärdigare blir jag. Och ju nödvändigare att hålla i plånboken, så länge kännedom om varifrån nästa lön ska komma står skriven i stjärnorna desto mer onödigheter inköps. Trotsbeteende skulle det nog benämnas om det gällt ett barn, men vad kallas det när man snart är 60?

Fast idag har jag kommit på ett sätt att kunna sluta med småköpandet. Inspiration hämtad från när jag slutade röka. Först räkna ut för hur mycket det, säg de senaste sex månaderna, handlats och dela summan med antalet dagar. Den siffran = det belopp jag ska lägga i en burk varje kväll. Pengarna ska sedan gå till någon av de där böckerna av Henrik Fexeus jag länge gått och spanat på; Konsten att få mentala superkrafter och Maktspelet. Läsning jag hoppas kunna påverka min jobbsituation.

När jag var barn fick man noga inpräntat sådant som att eget beröm luktar illa och att sälja sig var det inga fina flickor som gjorde. Att arbeta på samma arbetsplats så länge som möjligt var fint. En som bytte arbete fler än ungefär två gånger i livet kallades hoppjerka och sågs genom misstänksamhetens glasögon. Guldklocka fick man efter lång och trogen tjänst. Jag var själv med mamma i Stadshuset när hon fick sin. Fint som ett Nobelkalas med middag i Blå hallen och dans i Gyllene salen.

Numera gör man bäst och säkrast karriär genom att vara en hejare på att byta arbetsgivare och förhandla med denne någon. Då gäller det minsann att istället för att blygt stamma någonting om att jo lite ditten och datten kan man nog, verkligen ordentligt skryta med hur fantastisk man är och hur dåligt företaget man tänkt sig börja jobba hos skulle klara sig utan ens talanger.

Jag vet ju att hjärnan inte alls dör när man blir gammal. Tvärtom kan man få den att skapa nya synapser mest hela livet. Fast jag är skeptisk. För att skrodera om min person är så väsensskilt att jag känner mig som lögnare, även om jag faktiskt kan det jag säger att jag. För långtidsarbetslösa - eller varför inte redan i skolan - borde lektioner hållas i konsten att som en annan Edvin Adolphson rakryggad och med rejält magstöd kunna tala om att man minsann...

Jag har de livserfarenheter, tidigare arbetsgivare och högskolepoäng jag har. Dock skulle jag vilja kunna presentera dem på ett mer delikat sätt. Skriva ett CV som ett erbjudande det absolut inte kan tackas nej till. Nyss skickade jag iväg en ansökan till ett arbete jag verkligen vill ha, men jag är rädd att jag uppehöll mig för mycket vid nuvarande arbete - visserligen för att visa hur väl jag skulle passa för den tjänst de söker - och för lite vid vad jag i min fantasi tror mig kunna bidra med hos önskad arbetsgivare.

Värst är att man inte som på sina tentor får någon respons, om den inte är positiv. Man har ingen aning om varför ingen ringer och föreslår en intervju.  Ja, nu är det bara att vänta. Och under tiden söka nya jobb förstås. Åtminstone leta efter några lämpliga.

Fast det får anstå till imorgon.

Ska man berätta för sin omgivning att man ska på anställningsintervju eller ska man inte? Det är frågan. Lite noga med vem man berättar det för är det bra att man är. Lite prefunderingar på vilken respons man vill ha och vilken man tror  man kommer att få från den man berättar den stora nyheten för, är det också bra att ha.

För de flesta är ju det där att ha jobb och till och med en pågående karriär, någonting lika självklart som att andas. Något så onaturligt som att ha försatt sig i en motsatt situation, är för dem nästan onaturligt, åtminstone obegripligt. Och ändå är det ju just dem man dvs jag vill imponera på. Visa att här är det minsann inte hopplöst och den riskerade arbetslösheten ingenting att fördjupa sig i, så kortvarig som den i så fall kommer att vara.

Man får se deras brist på erfarenhet från arbetsförmedlingars och socialkontors väntrum som ett handikapp och överse med det. Ty även från dessa kan användbara råd falla. Som att kanske inte vänta till den enligt jobbannonsen sista ansökningsdagen med att mejla in sin CV, utan ringa och fråga om man inte kan komma över med ett par winerbröd och prata en stund. Vågat förstås, men annars inte en så dum tanke. Imorgon ska jag ringa och se om jag kan komma förbi. Trots allt har ju min rådgivare rätt i att det är väldigt långt till nästa onsdag och min s k anställningsintervju.

Eller i övermorgon. Jag måste ju ha en CV färdig att medföra först.

Idag har jag inte gjort ett skvatt för att komma närmare en anställning. Eftermiddagen ägnade jag blott och bart åt att leka med ett barnbarn och hade som vanligt fruktansvärt roligt. Bilder blev det också. Är det taktiskt att i sin ansökan till ett arbete med sociala krav ta med bildbevis på hur man åtminstone kan leka sina barnbarn?

Ofta hittar man inte sina drömjobb utannonserade, men det händer. För någon vecka sedan hittade jag ett som resebloggare. Utan påtagliga bevis på tidigare erfarenhet från dylik verksamhet, är det naturligtvis så gott som omöjligt att få. Fast det hindrade mig förstås inte från att skicka in en ansökan. Som grädde på moset kom jag äntligen till skott med detta offentliga skrivande. Nästa gång är jag beredd.

Här om dagen var det en annan annons, jag blev eld och lågor över. På en daglig verksamhet lite grand som Hudiksvallsteatern fast med fler inriktningar och i något mindre skala. Gick in på deras hemsida och blev helt förälskad. Där informerades också om shower varav en tidsmässigt är alldeles om hörnet. När jag ringde och frågade om det fanns några biljetter kvar, svarade den som tog emot min bokning något i dylika sammanhang så ovanligt som ”Kom en kvart i förväg så får du berätta vem du är”. Omedelbart gjorde jag i huvudet om den meningen till ett erbjudande om en anställningsintervju.

Nu gäller det bara att få ihop det mest fantastiska personliga brev att räcka över, efter att ha gjort det mest fantastiska intryck. Skrivandet har jag börjat spalta upp, samtidigt som jag lite lätt börjat fundera över olika passande kostymeringar. Vad är egentligen klädkoden på en sysselsättningsverksamhet som ägnar sig åt teater, modeshower, filmande…?