Ibland får man lite draghjälp och det kan då behövas. Ondgjorde mig för en vän om gårdagens upplevelse med nya chefen. Efter en stunds gnällande från min sida och ack och ve från hennes, föreslog hon att jag skulle jobba extra, som sjukinhopp på hennes jobb. Toppen! Någonstans att börja min deltidskarriär, med nuvarande jobb som ekonomisk trygghet.

Idag har jag inte hittat några nya spännande jobb att söka. Tjatar på med att fylla i mina uppgifter på alla bemanningsföretag jag hittar. Tror väl inte så mycket mer på resultatet av det arbetet än av att köpa en lott, men det måste ju göras. Alla möjligheter ska prövas. Fast kontakter är förstås det bästa.

Nej, det allra bästa är naturligtvis att senast vårterminen i årskurs nio veta vad man vill och utbilda sig till det. Irra omkring i tillvaron och pröva sig fram var acceptabelt på 70-talet, men nu räknas sådana virrpannor bara som förlorare. Men vet gemene man verkligen vad hen vill lägga ner större delen av sitt liv på, eller står de flesta bara ut?

Ett tag funderade jag allvarligt på att säga upp lägenheten och sälja alla mina saker utom symaskinen. Sätta ut en rikstäckande annons om hemsömmeri, som jag skulle ta betalt för i kost och logi samt en mindre lön. Fri skulle jag vara på så sätt tänkte jag, men hur fri är man ständigt inneboende hos andra?

En släkting en bit bakåt i tiden blev luffare. Vad drev honom till ett sådant valet? Någon dagbok lämnade han tyvärr inte efter sig, vad man vet. Ibland tänker jag på denne okände släkting och hur förhållandevis lite tid som gått sedan luffarna vandrade runt i trasiga skor och bebodde böndernas höskullar och fick varierad kost; ibland generöst tilltagen och ibland snålt. 

Civilisationen har gått framåt, men frågan är om vi har det.