Som en säck potatis utan potatis. Ungefär så känner jag mig när den här dagen snart är slut. Två anställningsintervjuer på samma dag är åtminstone en för mycket. Sedan iväg till dottern för att hämta sovsäck. Fast där var det bara påfyllning. Flera timmars lek med Simon hann jag, därtill en simtur i Drevviken och sedan middag jag bara behövde sätta mig till bords och ta emot. För omväxlings skull deltog jag inte ens i efterarbetet utan umgicks med min dotter medan hon ammade. Som grädde på moset blev jag hemskjutsad och idag var det faktiskt riktigt skönt att få åka bil.

Första anställningsintervjun var alltså på jobbet. Enhetschefen är ny och hade inte riktigt reda på att jag slutade ofrivilligt och mer än gärna stannade kvar. Fast under helt andra omständigheter, med egna arbetsuppgifter och riktig lön. Vi satt ganska länge. Jag berättade om Forumspel och körmassage och Lappa&Laga och deltid. Det sista vet jag inte riktigt hur hon tog och jag tar heltid om så önskas, men jag skulle hemskt gärna ha kortare arbetstid. Hon skulle "fnula" som hon sa och sedan återkomma med besked. Hon sa inte när, men jag har inget emot lite ledigt. Fortsätta söka andra jobb kommer jag naturligtvis göra ändå.

Den andra intervjun på Unika, blev väl lite som man kan förvänta sig när man bara dyker upp. Visserligen föranmäld, dock ej inbjuden. Chefen hade helt enkelt inte tid mer än att hälsa. Nu gjorde det inte så mycket. Jag hade förstås hoppats att hon skulle blivit betagen av mitt trevliga brev, men om hon blev det höll hon det väldigt hemligt. 

Jag är ändå glad jag åkte dit och var publik på en av deras Onsdagsshower. Lokalen var väl ungefär till hälften fylld av ungdomar från andra enheter. Entusiasmen på och utanför scenen var allt vad man kan önska sig. Från första början ända till slutet av den halvtimmes långa föreställningen applåderades och ropades det entusiastiskt. Man bara måste bli glad. Dit kan man söka sig en grå novemberdag. Ta långlunch och bli på väldigt gott humör.

Det som talar emot att de skulle välja mig som medarbetare, är att jag väl är ungefär dubbelt så gammal som personalen och mormorsgammal till ungdomarna. Jag tycker om att arbeta med unga människor och skulle gärna som coach till dessa ungdomar vara delaktig i att göra deras framtid så ljus som möjligt.

Hur som helst blir man lycklig över att leva i ett land där verksamheter som Unika och Aktivitetshuset finns. Att vi fortfarande anser oss ha råd att stödja och hjälpa de som för tillället har behov av det. Ibland får man en uppfattning om att vi knappt någon välfärd har kvar, men visst har vi det.

Imorgon är det sommarsäsongens sista utflykt. Bara det att få åka på utflykt varje torsdag har känts fantastiskt. De flesta i personalen har haft semester då, men för mig som varit kvar har det verkligen varit roligt, lärorikt, intressant och härligt att som en bonus få åka iväg allihop. Sista utflykten går till Utö, tydligen ett mål med tradition. Pendeltåg, buss och båt. Mycket åkande, men att sitta och skava bredvid varandra på allmänna kommunikationsmedel har sin charm. Man har tid att prata då och stämningen är alltid god.

Gruppchefen vet att det är den sista dagen jag kommer vara där. Fredag är inarbetad tid. Den ska jag använda till att förbereda mig för seglingen och skriva åtminstone en jobbansökan. Jag har bett att få slippa att ha det annars vanliga larmet omkring någons avslut i matsalen med alla samlade, blommor och tack-och-farväl-tal från närmaste chef följt av tacktal från den avtackade. Pinsamheten skulle ju bli än värre om det visar sig att jag är tillbaka om en vecka eller två.