Min förhoppning med dagens anställningsintervju angående ett jobb jag faktiskt haft snart ett år, var att få höjd lön och utvecklande arbetsuppgifter. I ett rum med nedfällda persienner av en chef som stirrade in i sin dator för tillfället utan internetuppkoppling, fick jag veta vad som gällde. Utan att bry sig om vem jag är, vad jag kan, vad jag skulle kunna och vilja bidra med, pekades det på ett kollegieblock där jag ombads skriva ner mina personuppgifter.

Ja, jag har älskat mitt arbete här, men nu är det slut med det. Alla fördelarna är borta. Det inspirerande med variationsrikedomen - att vikariera på olika pass, då och då till och med utanför huset - tas ifrån mig. Istället får jag fotboja fastkedjad i receptionen med arbetsuppgifter jag avskyr. Kompensation i form av löneförhöjning eller ansvar eller arbetstid eller ens tryggheten i en riktig anställning, om än kort, uteblir. 

"Ditt ansvar blir receptionen och att assistera personalen." Vem är då jag? Hur ser han mig, om han ett ögonblick skulle släppa blicken från sin datorskärm? Som en ny kaffebryggare? En automatisk telefonsvarare? En som i sig själv inget värde har? Bara uppgifterna blir gjorda spelar det ingen roll vem som gör de?

Djupt besviken, ledsen och förbannad, lämnade jag det mörklagda rummet, långt mer än tidigare motiverad att hitta ett jobb passande mina behov och önskningar. Något jag kan utvecklas genom eller på sidan av.

Fast visst sa jag ja. Lön får jag trots allt. Om än som en 19-åring. En månad sa jag ja till. Strax före månadens utgång ska vi ha ett uppföljningssamtal och bestämma om fortsättningen. Det ser trots allt ut som om den här bloggen kommer fortsätta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ibland får man lite draghjälp och det kan då behövas. Ondgjorde mig för en vän om gårdagens upplevelse med nya chefen. Efter en stunds gnällande från min sida och ack och ve från hennes, föreslog hon att jag skulle jobba extra, som sjukinhopp på henn...

Kräftkalas på jobbet, med deltagarna. De flesta har jag inte träffat sedan i torsdags. Bara fem dagar, men åh så glada de var att se mig - så glada vi var att se varandra - och så många härliga kramar och glada leenden. Man bara måste älska en sådan ...

Så kom då det där samtalet jag väntat på, förväntat mig, men ändå inte riktigt vågat hoppas på. En intervjuinbokning av nya chefen på gamla jobbet. För så är det ju, att jag hemskt gärna vill ha en tjänst på den plats där jag bara haft en placering. ...

Medan jag på nätet letar efter jobb jag kan eller vill söka, lyssnar jag på gamla sommarprogram. Senast vvar det Per Andersson. Summan av kardemumman var hur hans alltid lika förstående och stöttande föräldrar, ofta sa att "Bara du har roligt, så ska...

Nu återstår inget annat än att på löpande band skriva de mest extraordinära ansökningshandlingarna till de jobb jag under en tid sparat. Nu kan jag inte längre skylla på att tiden är för knapp beroende på arbete. Men imorgon kväll fram till söndag, s...